Varje kolonilottsägare har sin historia. Detta är min. Har du en historia du vill berätta för andra så maila styrelsen.

Beslutet fattas
Jag står i COOP Orminge och sträcker ut handen efter en förpackning färska brytbönor. Vi älskar ju brytbönor! Förtjusningen går över i avsmak när jag läser informationen: de cirka 20 brytbönorna, förpackade i flera lager plast, är inte bara hutlöst dyra utan har flugits ända från Sydafrika. Jag släpper paketet tillbaka i bingen. ”Kan vi inte ställa oss i kö till en kolonilott?”, frågar jag när jag kommer hem från affären. Samma höst tackar jag och sambon ja till en trekantig, lerig, sluttande bit jord där vi hoppas få odla egna brytbönor. Detta utspelade sig för cirka 20 år sen.

Sju svåra år
Vem kunde tro att det var så här svårt att odla lite grönsaker? Blåsor i händerna, träningsvärk i benen. Sniglar till förbannelse. Jag misstänker att de jag slungar långt utanför området navigerar sig tillbaka. Sega vita gräsrötter djupt nere under markytan som behöver slitas upp. Vi lär oss namnet ”kvickrot”. För att inte tala om lerjorden som är så svårgrävd. Pengarna som investerats i jord, gödsel, verktyg, staket, fröer och plantor har inte på långa vägar gett det vi hoppades på. De två yngsta barnen som fått var sin plätt att sätta några jordgubbsplantor och penseer i verkar redan ha tröttnat. För att inte tala om tidsåtgången. Att rensa ogräs och vattna är ju ett evighetsjobb. Efter den första sommaren är sambon frälst kolonist. Själv blir jag deprimerad nästa vår och de som följer när jag påminns om hur mycket tid och ork lotten kommer att behöva utöver det som redan krävs för att få familjelivet att fungera.

Ljus i tunneln
Något av de första åren snubblar jag av en slump över boken Den biologiska trädgården, Del 1 av Nils Åkerstedt i biblioteket och lånar den (du kan läsa boken gratis om du följer länken). Författaren skiftar vår fokus från det som är ovan jord till själva jorden! Hur kan man förbättra den utan att spendera en förmögenhet på köpejord? Författaren skriver sig varm för täckodling, kompostering, att inte gräva upp och vända stora jordkokor utan istället luckra upp jorden med hjälp av grep. Dessa nyvunna kunskaper vänder det tuffa arbetet till en långsiktigare investering i jord-kvalité.

I och med att barnen blivit några år äldre har vi blivit målvaktsföräldrar; man har inte närkontakt med bollen hela helgerna men man måste vara beredd. Kolonilotten fungerar utmärkt som tidsfördriv på det sättet. Något att göra men nära Orminge ifall något av barnen ringer och akut behöver något.

För varje säsong lär vi oss om kanske två nya växter var. Vad behöver just denna växt för att trivas, ska den stå på samma plätt år efter år eller tvärtom flyttas? När ska den sås? Gillar den sol, skugga eller mittemellan? Vilka skadedjur står på kö för att äta av den? Många saker lär vi av andra kolonister men det mesta  helt enkelt genom att misslyckas!

Oväntade frukter
Efter första året har kroppen vant sig så att tränsingsvärken uteblir. Jag lär mig att älska lukten av jord. Så är allting finfint från och med nu? Näppeligen! Vi behöver tid att lära oss att hantera besvikelser. Utöver skadedjur och dåligt väder förekommer stölder och förstörelse. Att komma till lotten och se något man lagt ner mycket jobb på förstört är jobbigt. En viktig lärdom och en regel jag tillämpar stenhårt: Det viktigaste (utöver jorden) är min egen ork och lust. Jag ska inte ha dyrare eller ovanligare växter än att jag bibehåller min ork och lust om de skulle bli förstörda eller stulna. Denna lärdom om vad som utgör den viktigaste resursen kan jag tillämpa på nästan allt i livet.

Allt eftersom åren går märker jag att kolonilottandet påverkar min världsbild på ett oväntat sätt: Att få uppleva hur det som dör ger näring åt andra växter och djur, att naturen helt enkelt fungerar ger trygghet. En trygghet jag inte visste att jag saknat sen sju års ålder då jag och fick höra om miljöförstöring första gången.

Kolonilotten blir även en telefonlinje för samtal med själva skapelsen. Jag gör något, naturen svarar, jag svarar på det den säger. Jag har fått föra samtal (ofta med starka meningsskiljaktigheter) med inte bara plantor utan även koltrastar, kråkor, skator, harar, rådjur, paddor, sorkar, sniglar, myror, kopparödlor och räv. Hurdan är naturen som samtalspartner? Den berättar ofta överraskande saker men låter en aldrig få sista ordet.

Hur gick det med brytbönorna då?
Jo tack, bra! Vissa år fick vi så mycket att vi kunde frysa in. Vissa år fick vi nästan inga. Vi har sått höga och låga. Vi har sått på samma plätt flera år i rad och vi har sått på olika plättar. Ibland har de blivit avbetade av rådjur. Men vi köper aldrig brytbönor från Sydafrika.

 Agnes